Svensk kassahantering och kvittons fullkomliga orimlighet.
Att handla i Sverige skiljer sig inte mycket från att handla i Turkiet.
Visst det är ett mer avslappnad klimat att röra sig på en Turkisk marknad där människor av alla färger, former och etnisk härkomst skriker varandra i öronen och säljer styckade kycklingar under disk, men ibland kan jag faktiskt uppskatta att gå med en gammal trött kundvagn och hala ner lite slappa standardvaror framför mig i en lugn och stillsam miljö, kanhända lite för steril för att maten ska ha den där skitiga touchen som stimulerar smaklökar såväl som immunförsvar. Men ändå.
En sak med Sveriges standardiserade kassa- och kontanthantering i mataffärerna håller dock på att göra mig bokstavligt talat less.
VAR MAN ÄN GÅR Å VAD MAN ÄN KÖPER ENVISAS PERSONALEN MED ATT TVINGA PÅ KUNDERNA EN LITEN LAPP DÄR DET STÅR VAD DOM HAR KÖPT OCH VAD DET KOSTAT!
Va i helvete!? Dom inte bara erbjuder en möjligheten att ta kvittot, utan dom pressar ner det i handen på en, och det ska fan inte mycket till innan dom börjar knöla ihop skiten å kasta det i bakhuvudet på en om man vänligt försöker avböja och gå därifrån.
Här tar min lilla pung och vankar ner till snabbköpet för att köpa något efter-maten-sött, får växel tillbaka, MED KVITTOT. Eftersom kvitton efter några dagars handlande lätt blir flera tusen vill man gärna inte förvara dessa i pungen - där ska man ju ha sina kontanter. Men där står jag, med en påse frukt, mina växelpengar, min öppna pung samt ett kvitto. Hur många händer måste man ha välsignats med för att snabbt och smidigt kunna handla utan att vara tvungen att tappa sina pengar och torkade fikon på golvet vid kassan?
Inse, jag vill inte ha något jävla kvitto, jag vet att jag köpt fikon, jag var förihelvete där! Nu vet jag förstås att svenskar gärna vill ha saker på papper, om dom har läst en bok dom lånat på biblioteket vill dom att deras namn, eller lånekortsnummer ska skrivas och stoppas i en liten ficka sist i boken, och om dom kan använda ett tangentbord vill dom gärna ha ett litet diplom där det står att dom bemästrar office-paketet.
Men att vilja ha en liten skrynklig lapp i byxfickan där det bedyras att man har köpt tändstickor, det är att ta det för långt.
Enad front mot kvitton! Nästa gång du erbjuds ett, hånskratta. Får du kvittot nerknölat i handen, släng det på golvet, eller åtminstone i slutet av rullbandet. Om kassorna blir överfulla med papper måste dom inse att situationen är ohållbar.
Regnskog hit å regnskog dit, jag vill bara lägga ner min växel utan att behöva klämma fast mina fikon i armhålan. Jag har ju trots allt betalat för mig. Det kan jag bortom alla tvivel bevisa.
Visst det är ett mer avslappnad klimat att röra sig på en Turkisk marknad där människor av alla färger, former och etnisk härkomst skriker varandra i öronen och säljer styckade kycklingar under disk, men ibland kan jag faktiskt uppskatta att gå med en gammal trött kundvagn och hala ner lite slappa standardvaror framför mig i en lugn och stillsam miljö, kanhända lite för steril för att maten ska ha den där skitiga touchen som stimulerar smaklökar såväl som immunförsvar. Men ändå.
En sak med Sveriges standardiserade kassa- och kontanthantering i mataffärerna håller dock på att göra mig bokstavligt talat less.
VAR MAN ÄN GÅR Å VAD MAN ÄN KÖPER ENVISAS PERSONALEN MED ATT TVINGA PÅ KUNDERNA EN LITEN LAPP DÄR DET STÅR VAD DOM HAR KÖPT OCH VAD DET KOSTAT!
Va i helvete!? Dom inte bara erbjuder en möjligheten att ta kvittot, utan dom pressar ner det i handen på en, och det ska fan inte mycket till innan dom börjar knöla ihop skiten å kasta det i bakhuvudet på en om man vänligt försöker avböja och gå därifrån.
Här tar min lilla pung och vankar ner till snabbköpet för att köpa något efter-maten-sött, får växel tillbaka, MED KVITTOT. Eftersom kvitton efter några dagars handlande lätt blir flera tusen vill man gärna inte förvara dessa i pungen - där ska man ju ha sina kontanter. Men där står jag, med en påse frukt, mina växelpengar, min öppna pung samt ett kvitto. Hur många händer måste man ha välsignats med för att snabbt och smidigt kunna handla utan att vara tvungen att tappa sina pengar och torkade fikon på golvet vid kassan?
Inse, jag vill inte ha något jävla kvitto, jag vet att jag köpt fikon, jag var förihelvete där! Nu vet jag förstås att svenskar gärna vill ha saker på papper, om dom har läst en bok dom lånat på biblioteket vill dom att deras namn, eller lånekortsnummer ska skrivas och stoppas i en liten ficka sist i boken, och om dom kan använda ett tangentbord vill dom gärna ha ett litet diplom där det står att dom bemästrar office-paketet.
Men att vilja ha en liten skrynklig lapp i byxfickan där det bedyras att man har köpt tändstickor, det är att ta det för långt.
Enad front mot kvitton! Nästa gång du erbjuds ett, hånskratta. Får du kvittot nerknölat i handen, släng det på golvet, eller åtminstone i slutet av rullbandet. Om kassorna blir överfulla med papper måste dom inse att situationen är ohållbar.
Regnskog hit å regnskog dit, jag vill bara lägga ner min växel utan att behöva klämma fast mina fikon i armhålan. Jag har ju trots allt betalat för mig. Det kan jag bortom alla tvivel bevisa.
Kommentarer
Trackback
