Acsweds Åsikter

Stora brister i det svenska rättsystemet.

Sverige skiljer sig från Turkiet på många sätt och vis, inte bara på namnet och den geografiska belägenheten. En av de många områden som Sverige är helt underlägset Turkiet är sättet  på vilket rättsväsendet finns och verkar.

I mitt gamla hemland, det vackra och dygdiga Turkiet, tillämpas exempelvis rättvisan på en mycket mer direkt och allmänt överskådlig nivå, till skillnad från det mer reserverade Sverige där man måste fylla i ett dussintal blankettformulär med orimligt små textrutor för att slippa bli mördad på ett tekniskt mer eller mindre inkorrekt  sätt.

I turkiet kan otrohet (kvinnlig sådan) uppdagas, förkastas och steningen är oftast över innan det är dags för att äta sin vardagsmat. Här i Sverige kan de mest anstötliga kärleksaffärer fortskrida utan att någon höjer det minsta ögonbryn, än mindre en kantig sten på tvåochetthalvt pund.

Snatteri är dock ett brott som Sverige såväl som Turkiet inte ser på med uppmuntrande ögonkast, men sättet att visa de små tjuvaktiga fingrarna tillrätta skiljer sig markant länderna emellan.

Har du stulit något i Turkiet, så kommer de turkiska poliserna och klipper av den hand du stal detta ting med. Har du stoppat stöldgodset i fickan skall denna ficka "med ett och samma ryck skiljas från byxan", för att sedan brännas, emedan handen konfiskeras och arkiveras så polisen vid senare tillfällen kan söka igenom sitt register av skurkhänder ifall de behöver leta efter matchande fingeravtryck.

Går du in på ett inhägnat område och blir ertappad "skall de kroppsdelar som vidrört den förbjudna marken kapas utan pardon och än mindre bedövning".

Man kan tycka att lagen lämnar ett kryphål för inkräktare som bär skor, men i praktiken gör det ingen skillnad eftersom de flesta turkar saknar sådana. Värre var det med sandaler, men en lag stiftades som förbjöd sandaler från att bäras vid intrång på annans mark, och rättshaveristerna visste inte vilket ben de skulle stå på.

Turkiets rättsysten visar stor tilltro till familjen och litar på att familemedlemarna inbördes ska fungera som en förlägning av polisväsendet. Anledningen till att denna metod är verkningslös i ett land som Sverige beror dels på att familjen (inte musikkonstellationen utan släktfenomenet med samma namn) inte har lika starkt fäste uppe på de nordvästra breddgraderna av europa, men också för att lojalitet mot familjen sker på bekostnad av lojalitet gentemot staten och rättsystemet.

Givetvis finns det skillnader i familjekultur i våra länder.

I Sverige kan tillexempelvis en äkta man visa tillgivenhet för sin fru genom att bringa henne blommor och choklad, medan en make i Turkiet bäst visar att han bryr sig om sin hustru genom  att ge henne en rejäl omgång stryk. Detsamma gäller förädrars kärlek till sina barn, förutom att stryket i det här fallet är mer i uppfostrande syfte. I Sverige får en man förvisso slå sin kvinna, men endast på villkoret att det inte syns.

Givetvis finns stadgar och riktlinjer för en far och makes strukurella misshandel av sina familjemedlemmar även i Turkiet. Han får inte slå sin hustru om han inte verkligen älskar henne, och barn under 4 får bara slås med öppen hand. Från 4 och uppåt får knytnäve användas, liksom mjukare tillhyggen, såsom tofflor, bälten och eftergivliga käppar. Barn över tio anses kunna stå emot grövre typer av tillhyggen, och är barnen över 12 är också sparkar och armbågslag tillåtna. Från 15 och ända upp till döden får pistol användas (i uppfostringssyfte) och i vissa, från staten sanktionerade fall kan syra och lossade bilbromsar tillåtas.


En mycket god och gammal vän till mig anlände för en tid sedan till Sverige, med sin familj i släptåg. Denne hade inga som helst problem att aklimatisera sig till det svenska levernet, förutom att han hade lite svårt för att ta till sig familjevärderingarna. Slog sin fru gjorde han inte, i början av deras äktenskap hade han vid några tillfällen försökt, med då hustrun var både starkare och smidigare än vad han var så slutade det alltid med att det var han själv som åkte på stryk.
Frustrationen och besvikelsen av att så kapitalt misslyckas som make tog han ut på sina barn, som inte hade det så lätt alla gånger, men så väluppfostrade och stryktåliga de blev!
Sagan kunde slutat där, men en vacker dag för inte alls längesedan kom det svenska polisväsendet och hämtade honom, efter att en lärare angivit honom. Buren i armarna och med benen släpandes efter sig ropade han att ingen skulle komma och berätta för honom hur han skulle uppfostra sina barn, men poliserna sa att sådan var lagen. För ett ögonblick sken han upp och informerade att barnen faktiskt inte var födda i Sverige, men konstaplarna visade ingen nåd.

Nu sitter jag, ensam och fylld av saknad, och undrar vad det här är för totalitärt land egentligen. Kan jag verkligen leva i ett samhälle där man inte ens får slå sina egna barn?